Dagens förklaring.
Källa: http://9gag.com/gag/4715412
Killar har tur ibland.
Vi tjejer kanske har fördelar i det mästa. Jag menar vi kan fjäska till oss saker, vi kan komma undan med grejer bara genom att blinka lite med ögonen och le. Vi klarar oss med massa som killarna måste göra.
Så ja, killar som säger att det inte är något är bara störda och inser inte vilken tur de har..
/Isabella Rún.
Men sedan är grejen den att vi har en sak, som vi inte kommer undan med och vi inte kan ge till någon annan. Eller ja, som man ibland inte ens önskar att sin värsta fiende skulle få utstå.
Mensvärk. Man ligger i sängen, kan inte röra sig, magen den bränner, vrider sig, krampar, ja allt som kan göra ont i magen gör ont samtidigt på samma plats. Det går inte ens att beskriva hur ont de kan göra.
Sen har vissa turen att ipren och liknade funkar. Men för vissa hjälper det inte alls. Vissa, så som jag, kan ligga vid toan och bara spy av smärta. Vilket inte är kul någonstans.
Så ja, killar som säger att det inte är något är bara störda och inser inte vilken tur de har..
/Isabella Rún.
Filmkärleken.
Min rubrik kan kanske betyda mycket, men jag menar inte kärleken man kan ha till film eller liknande, utan jag menar kärleken vi se på film. Ni vet killen och tjejen som bara är menade för varandra men inte passar varandra. Olika sammhällsklasser eller liknande. Men tvingas ihop på något sätt, kommer inte alls överens från början, men kommer närmare och närmare varandra. Trubbel händer, men sedan slutar det ändå med att de blir tillsammans på ett sätt som inte kunde bli mer romantiskt och de lever sedan lyckliga i resten av sina liv och vi tittare sitter och ler som tokar för oss själva. För vi känner med deras lycka.
Sen skulle jag nog gissa på att de flesta tjejer i tonnåren även sitter och funderar över att även de vill ha det precis så. Den dära underbara kärleken, där allt är jätte romantiskt och när man väl är tillsammans så finns det inga problem i hela världen.
Men sedan har man även hopplösheten man känner när man kommer på att det inte alls kommer bli så och inget kan vara så romantiskt som i filmen. Jag menar, det är ju bara påhitt. Något som någon skrivit. Någon som troligen känner samma sak som vi.
Jag kan erkänna att när jag kollar film så blir det precis så här. Man drömmer sig bort och bara önskar att det kunde alltid vara såhära. Att allt alltid kunnat vara helt nytt. Att man alltid var nykär, att man inte hade några problem alls och att varje kyss var den första. Tror många av er med gör det? Vare sig ni är i ett förhållande eller inte.
Jag har ett förhållande med någon som verkligen är den bästa någonsin. Jag kan inte tänka mig någon annan. Den saken är klar! Bara så ingen tvekar på det nu. Speciellt inte du Johan om du läser detta.
Saken är bara den att jag vill säga att kärleken på film, den är underbar och den behöver inte bara finnas på film. Kärlek vid första ögonblicket kan hända i verkligheten, kyssar i regnet med.
Men då kan jag göra er kanske både glada och ledsna. För vet ni vad, allt börjar med en förälskelse och man studdsar fram på rosa moln för att sedan bli fångad av verkligheten. Kanske börja tveka. Men om man känner då att det är rätt, om man tar sig igenom den fasen. Då tror jag man kommer till det som verkligen kallas kärlek. Då har man varit tillsammans både i bra och dåliga tider. Man har fått se de flesta sidorna av ens partner. Man har lärt känna varandra på riktigt.
När man har tagit sig igenom det lyckliga och det jobbiga, då kan man börja livet tillsammans. Då börjar den riktiga kärleken. När man vet att man alltid kan lita på sin partner, när man inte behöver tveka. När man kan bråka om allt och alltid bli sams.
Det är då enligt mig den riktiga kärleken tar vid. Det är då den är stark.
I film så får vi bara se den första fasen, den då allt är bra. Om vi ens får se så långt och allt inte bara slutar i en kyss. I film ser vi starten av ett förhållande och ja, starten är fan så underbar. Men efter det, ja, efter det måste det komma något och det är det verkliga livet. Och vet ni vad? Det är nog nästan det bästa. Att alltid ha någon som finns där. Någon att verkligen älska.
Filmkärleken är bara starten, efter det kommer ett helt liv med lyckliga stunder, sorgliga stunder och även äkta filmstunder!
Så folk nu undrar jag, vad anser ni om detta? Vad säger ni om den perfekta kärleken? Kyssar i regnet, dansa i månskenet. Ja ni förstår vad jag menar.
/Isabella Rún.
Sen skulle jag nog gissa på att de flesta tjejer i tonnåren även sitter och funderar över att även de vill ha det precis så. Den dära underbara kärleken, där allt är jätte romantiskt och när man väl är tillsammans så finns det inga problem i hela världen.
Man drömmer om den dära killen som skulle hämta månen till dig om du så bad om det. Känner ni igen er? ;)
Men sedan har man även hopplösheten man känner när man kommer på att det inte alls kommer bli så och inget kan vara så romantiskt som i filmen. Jag menar, det är ju bara påhitt. Något som någon skrivit. Någon som troligen känner samma sak som vi.
Jag kan erkänna att när jag kollar film så blir det precis så här. Man drömmer sig bort och bara önskar att det kunde alltid vara såhära. Att allt alltid kunnat vara helt nytt. Att man alltid var nykär, att man inte hade några problem alls och att varje kyss var den första. Tror många av er med gör det? Vare sig ni är i ett förhållande eller inte.
Jag har ett förhållande med någon som verkligen är den bästa någonsin. Jag kan inte tänka mig någon annan. Den saken är klar! Bara så ingen tvekar på det nu. Speciellt inte du Johan om du läser detta.
Saken är bara den att jag vill säga att kärleken på film, den är underbar och den behöver inte bara finnas på film. Kärlek vid första ögonblicket kan hända i verkligheten, kyssar i regnet med.
Men jag vill även säga att drömma är underbart, men att man kanske inte ska fastna i det och tro att allt alltid är så.
I början är allt underbart, man har inga problem i början av ett förhållande. För man är så upp i öronen förälskad och man ser bara varandra. Man har denna riktiga filmkärleken.
Men sen kommer verkligeheten alltid ifatt än. Vare sig man vill eller inte. Problem kommer dyka upp. Allt ifrån att någon inte svarar på mess eller att någon sagt något. Jag tror alla kommer gå igenom en fas i förhållandet när man bråkar var och varannan dag.
Filmkärleken kanske svalnar lite, man kanske känner att man inte orkar och drömmer tillbaka till alla dessa filmscener man sätt. Önskar kanske att det var så igen.
Men då kan jag göra er kanske både glada och ledsna. För vet ni vad, allt börjar med en förälskelse och man studdsar fram på rosa moln för att sedan bli fångad av verkligheten. Kanske börja tveka. Men om man känner då att det är rätt, om man tar sig igenom den fasen. Då tror jag man kommer till det som verkligen kallas kärlek. Då har man varit tillsammans både i bra och dåliga tider. Man har fått se de flesta sidorna av ens partner. Man har lärt känna varandra på riktigt.
När man har tagit sig igenom det lyckliga och det jobbiga, då kan man börja livet tillsammans. Då börjar den riktiga kärleken. När man vet att man alltid kan lita på sin partner, när man inte behöver tveka. När man kan bråka om allt och alltid bli sams.
Det är då enligt mig den riktiga kärleken tar vid. Det är då den är stark.
I film så får vi bara se den första fasen, den då allt är bra. Om vi ens får se så långt och allt inte bara slutar i en kyss. I film ser vi starten av ett förhållande och ja, starten är fan så underbar. Men efter det, ja, efter det måste det komma något och det är det verkliga livet. Och vet ni vad? Det är nog nästan det bästa. Att alltid ha någon som finns där. Någon att verkligen älska.
Filmkärleken är bara starten, efter det kommer ett helt liv med lyckliga stunder, sorgliga stunder och även äkta filmstunder!
Bilder från Google.
Så folk nu undrar jag, vad anser ni om detta? Vad säger ni om den perfekta kärleken? Kyssar i regnet, dansa i månskenet. Ja ni förstår vad jag menar.
Tror ni på det eller är det bara film?
/Isabella Rún.
